Glädje över pride borde inte behövas

För en tid sedan kom en vän till mig ut ur garderoben. Jag blev jätteglad över att hen valde att berätta detta för mig. Men sedan insåg jag att det är fel, helt fel, att jag blir glad över detta.

Självklart blir jag glad när en vän berättar något personligt för mig. Något som kan väcka anstöt i samhället. Det visar på en trygghet och tilltro i vår vänskap. Men det är sorgligt att vi lever i en värld där att komma ut väcker en sådan glädje. Min reaktion borde fått vara ett kort ”Jaha…” följt av ett ”Vad händer till helgen då?” för att sedan bara fortsätta vara vänner som vanligt.

När jag växte upp så hade mina föräldrar två vänner. H och A, ett homosexuellt par. En sommar bodde de en vecka hemma hos oss i släktens hus på landet. H spelade schack och lät mig vinna och A berättade spökhistorier så att det kittlade i magen men jag kunde fortfarande somna. Som 10-åring brydde jag mig inte om att de var ett par, sådant hör de vuxna till. Jag brydde mig bara om hur de var som personer.

Som ung vuxen i slutet av 90-talet lärde jag och min dåvarande flickvän känna ett till gay-par. Det var roligt att gå på stan ca 10 meter bakom dem när de höll varandra i handen. Folk reagerade så kraftigt på att de visade sin kärlek. De flesta med genuin glädje, men tyvärr några tittade väldigt ogillande. Reaktionerna var extremt starka jämfört med de jag och min flickvän fick. Att två killar höll varandra i handen var inte naturligt i den tidens ögon.

Under hela tiden tills jag fyllde 30 hade jag svårt att prata avslappnat med personer som var öppet gay eller bi. Inte för att deras läggning besvärade mig, utan för att jag var livrädd att säga något som kunde såra en vän. Att rädslan att såra fick komma i vägen för en avslappnad vänskap är helt absurt.

Idag har jag många vänner med olika läggningar och jag kan umgås utan att hela tiden vakta min tunga av rädsla. Men att vi fortfarande lever i en tid där regnbågsflaggor över Visby ringmur behövs och att komma ut väcker en extra glädje hos mig är sorgligt.

Jag gläds för den kamp som kämpas idag. Jag är stolt över mina vänner som öppet klarar av att möta homofobi och ändå klarar av att gå vidare. Jag älskar att till och med en så liten ort som Visby har en egen pridefestival och att Region Gotland flaggar med Prideflaggan från ringmuren.

Jag längtar efter den dag då det inte längre behövs, men fram tills dess kommer jag i ord och handling kämpa för ett inkluderande Sverige!